Det började redan på första stigen som gick uppför, Calle-backen. Jag halkade hit och halkade dit. Tappade till slut räkningen på fotnedsättningarna och stängde av autopaus-funktionen i min Garmin för att åtminstone slippa dom psykningarna. När jag lite senare körde på en platt stig så var det som att slänga in en pingisboll i ett rum fullt med sten på golvet. Jag studsade helt okontrollerat fram, till synes helt utan mål eller riktning. Att det började vräka ner regn gjorde ju inte saken något bättre.
Bortsett från att jag cyklade som en pingisboll i ett stenröse så hade jag riktiga runkben idag och kunde knappt ta mig framåt. Det var riktigt pinsamt och jag funderar på om jag ska byta startfålla till Lida Loop och istället för led 1 ställa mig sist i "köra lugnt"-fållan och rikta in mig på att försöka ta mig runt.
Lyckades mot alla odds att ta mig upp till Sjulsarvsstugan och nu skulle jag utför på ett par av dom handbyggda stigarna. Hade inför passet tänkt mig att försöka åka lite flowigt och få in känslan men det blev ju bananskalscykling och tabbe efter tabbe istället. Kom ner till Lugnet med livet i behåll och var kall, sur och fortfarande med skitben.
Nästa del av passet var att jag ville kika på ett alternativ till startbacke för Långa Lugnet. Då jag tycker att den vi körde i år inte splittrar fältet tillräckligt mycket. Det blev ju inte mycket till träning av det där, men pulsen var då inte på komanivå så länge som det gick uppför.
Min tanke är att man på toppen av Sjulsarvsbacken, där det blir platt efter drygt 700 meter, istället svänger höger in på ängarna och kör vidare upp mot toppen på Lugnet-berget. Ca: 400 meter längre backe och 30 extra höjdmeter, på gräs. Det borde göra susen.
När jag nu gjort i princip allt jag hade tänkt så hade det ju inte ens gått en och en halv timme och jag var tvungen att fylla ut resten av passet med något kvalitativt. Började ströcykla lite mer i Lugnet-terrängen och tänkte att klockan skulle gå fort. Men jösses så sakta klockan gick.
Pulsen var låg, benen sega och klockan stod ta mig fan still.
När jag närmade mig två timmar så ville jag ge upp och åka hem. Tänkte dock om och insåg att jag inte vinner något på att gråta och vika ner mig. Så jag beslutade för att köra förstaslingan på Långa Lugnet. Även denna var jag nära på att ge upp och känslan var smått katastrofal under hela passet.
En relevant fråga så här efter detta pass måste ju vara om man kan vara så här kass och ändå få behålla elitlicensen?
Två bilder:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar